En toppturshelg i Dalarna

Helgen har varit bra. Mycket bra!

Fredag:

Efter jobbet bar det (LADDAT!!) gav Juan och jag oss av i Outlandern till norra Dalarna och, närmre bestämt, Länsmansgården i Särna. Ett vandrarhem som numera drivs av ett par italienare som lämnade Milano och flyttade till Särna för det lugn naturen däruppe skänker dem.
Maken, som är en av Italiens mer framstående naturfotografer (och framstående ornitolog) bedriver kursverksamhet för intresserade samtidigt som makan har huvudansvaret för vandrarhemmet. 

Efter en snabb Brooklyn lager, lite praktiska förberedelser, (såsom ryggsäckspackning, matransonering, trimning och fördelning av gemensam utrustning) för toppbestigningen av Elgåhogna (1460 m.ö.h) väntade en bäddad säng  och 6 timmars välbehövlig sömn.

Reskompis

Lördag:

Reveljen gick av tidigt. Runt 6.30 var vi på fötterna och i full färd med att koka frukost. Dagen till ära bestod den av Försvarsmaktens "Frukostblandning", en sorts müsligröt med mjölkpulver och massvis av socker. Inte direkt  vad man är van vid, men det gick i, trots att bäst-före-datumet var 2009..
Bilen styrdes genom ett solböljande, vitt fjällandskap med fina fjäll över riksgränsen och in ett par mil i Norge.
Målet var Dalset, ett par hus vid foten av fjällmassivet, där vi fick ett bra utgångsläge.
Något överladdade slängde vi på oss utrustningen och det bar av ut i det fluffiga vita som låg på marken. Efter lite onödigt mycket slit i fjällskogen uppenbarade sig sedan kalfjället!

Juan traskar på i sina snöskor

Jag märkte tidigt att mina lår inte var lika taggade på topptur som mitt friskluftstörstande sinne var, men jag insåg samtidigt att jag får skylla mig själv. Det man inte har i huvudet får man ha i benen, som det heter.. 

Väl uppe möttes vi av en enastående vacker utsikt över södra Sveriges och Norges ostligaste, fjällmassiv. Härligt!

Snön var vad Juan beskrev som "kartong-karaktär", dvs vindpinad och hård och inte alls sådär fluffig och lätt som man kan önska. Bättre blev det dock nere i fjällskogen, och vi fick några riktigt trevliga svängar i midjehögt puder. 

Undertecknad med trötta lår och enastående utsikt.

Juan testar puderegenskaperna hos sin snowboard.

När vi väl kom tillbaka till vandrarhemmet så var vi ordentligt hungriga och törstiga, så vi såg till att få spagetthi bolognese till middag och sköljde ner det med mer Brooklyn lager och ett kraftigt, sydafrikanskt rödvin. 

Söndag:

Förvånansvärt utvilade i sinne och lår vaknade vi på Söndagsmorgonen med god aptit inför stundande dagens äventyr. Efter en bra frukost bestående av ostkaka och nymalet kaffe sladdade vi iväg för att bestiga en riktig dalaklassiker, Städjan  (1131 m.ö.h. 
Inga konstigheter, vi parkerade, drog på oss grejerna och stakade iväg. Vädret var idag något sämre än Lördagen, men fortfarande fullt hanterbart. 4-5 m/s och halvkass sikt. Det var ändå inga konstigheter att hitta upp på fjället, då den tydligt markerade leden styrde oss upp på fjället.
När vi närmade oss foten av fjället så uppenbarade sig den ganska smala ås eller kam framför oss som skulle föra oss till toppen. 
Ett sista ryck på 100 höjdmeter eller så, och vi var uppe!

Juan med toppvittring.

Vinden piskade och molnen låg täta och skymde den utsikt vi hoppats på. Snabbt på med förstärkningskläder, av med stighudar, kolla lavinsändaren. Check!

Så plötsligt sprack det upp, om än för en kort stund, och resten av Dalarna uppenbarade sig i sydlig riktning. Mäktigare, och mer dramatisk utsikt, än föregående dag. 

Kring toppen på Städjan. 

Efter toppen bar det av rakt ner i en ganska trång och snårig skog med samma mjuka pudersnö som Norge hade att erbjuda. Väl nere vid bilen inmundigades lite lunch och sen var den här helgen över!

En TOPPenhelg!!

Våren står i antågande. Undrar om man ska ta och börja med båten snart?

//O

The Gambia

I höstas bestämde jag och Sara oss för att leta oss utomlands. Vi spekulerade kring flera olika alternativ. Kap Verde, Jordanien och Oman, Spanien m.m. Dock efter ett snabbt slag i på "temperaturkartan" visade att Gambia, på Afrikas nordvästra kust visade sig varmast för årstiden med en dygnsmedeltemperatur på +31 grader Celsius. Då biljetter till just Gambia visade sig vara överlägset billigast blev valet enkelt.

Vi visste inte särskilt mycket om Gambia. Att det var ett litet land i Afrika med en något "smutsig" historia avseende sexturism och att det varit en brittiskt koloni, var det vi kände till. 

Efter att vi bokat resan så började vi läsa på lite mer noggrant och nyckelorden som dök upp var "The Smiling Coast of Africa", rikt fågelliv, paradisliknande stränder och gästvänlig befolkning övertygade oss alltmer att vi gjort rätt val. 

Det inhemska ölet "JulBrew", med en upprörd
Gråhuvad Kungsfikare på etiketten. 

Efter 8 timmars flygning (med mellanlandning på Gran Canaria) så angjorde vi flygplatsen i huvudstaden Banjul. Allt verkade stämma, en Savannblåkråka, tropisk hetta och stora vita leenden mötte oss direkt på flygplatsen. Det här blir bra!

Bakuto Hotel

Det visade sig att vi också hade prickat in ett av de (för oss) bättre hotellen, Bakuto Hotel. Som visade sig ha en någorlunda ekologisk inriktning. Hotellet hade förutom ett eget fågeltorn även ett uppfödningsprogram för sköldpaddor. De har också prioriterat bort TV, telefon och internet. Allt för att kontakten med naturen skulle bli mer intensiv. Naturligtvis vid ankomst så satt en familj med apor (Gröna Markattor) och väntade på balkongen, och på så vis också välkomnade oss till Gambia. 

Sara får ett armband av en "local" vid namn Osmond
under en kvällspromenad på stranden.

Under påföljande vecka spenderade vi en hel del tid med sol, bad, bokläsning och sena kvällssupéer. Alltid omgivna av vacker natur, Atlanten och massvis av spännande fåglar och människor. 

Under veckan såg jag fick jag (utan större ansträngning) 50 nya kryss i min fågelbok. Bland favoriterna kan läggas Savannblåkråka, Blåbröstad Kungsfiskare, Gråfiskare och Sydlig rödnäbbad toko. 

Blåbröstad Kungsfiskare - en infriad dröm.
Här fotograferad genom tubkikaren.

Det främsta som slog oss under veckan var alla vänliga människor. Gambianerna är öppna och innerligt trevliga. Många kommer fram och undrar hur man mår, om de kan hjälpa till med något eller vad man har för planer för sin vistelse i Gambia. En del har NATURLIGTVIS något de vill sälja eller tjänster att förmedla, men de accepterar ett nej eller ännu hellre det något mer hoppfulla uttrycket "Maybe later!"

Alfahanen i babianflocken.

Vi såg också till att pricka in en skog/flod-tur i Makasuto - Den heliga skogen och spenderade i princip en hel dag på savannen/floden och i skogen. Med en guide vid namn Abdul i täten som berättade om de olika växter och spår man såg längs med vägen. Den dagens höjdpunkt var dock kontakten med babianerna. Babianerna höll sig allt som oftast kring den "lodge" man utgick ifrån, då tillgången på mat och intressanta turister var god. 


Vi såg även till att i all "semesterstress" pricka in en avkopplande båttur på Gambiafloden. På den något bräckliga och konstant lutande båten blev vi serverade mousserande vin och vitlöksbröd under dagen och Gambiansk buffé till lunch. Det gick med andra ord ingen nöd på oss där heller. Vi fick möjlighet att bada i den salta floden som i princip uteslutande kantas av mangroove. 

En likadan båt som vi kryssade runt Gambiafloden med.

Undertecknad i flodens salta vatten.

En vecka går fort, alldeles för fort och det stod ju inte på förrän vi satt på planet hem igen, rejält solbrända och allmänt osugna på att återkomma till vardagens slask och minusgrader. Men ett par erfarenheter och många upplevelser rikare. 

I helgen som följer vankas det toppturer i norra Dalarna! Från det ena till det andra om man säger...

Sammanfattningsvis en bra bild av "The Smiling Coast of Africa"

Äntligen Is!

Nu har det gått en bra tid sedan båtupptagningen. När man blickar ut från fönstret känns flytande vatten som en orimlighet annat än ur en vattenkran. Vintern har ju fört med sig en hel del snö och is. Något som säkerligen glatt såväl skidåkare som vinterentusiaster. 

Men i helgen som var så styrde jag och min gamle vän Oscar Morin sin brors Chevrolet TranSport mot Älvdalen och Trängsletdammarna för att ägna oss åt den något märkliga sporten isklättring. 

Väderprognosen visade att helgen skulle komma med temperaturer långt under -20-strecket MEN också stor sol. 

Efter den något sena ankomsten till stugan så väntade några snabba kvällsmackor och tillpassning/trimning av utrustningen (fila blad, montera stegjärn, packa ryggsäck m.m).

Morgonen därpå blev tidig. Efter 5 timmars välbehövlig sömn såg vi till att sitta i bilen under soluppgången. Termometern visade -15, en glad överraskning då det utlovats -25. Isklättring i -15 är klart bättre än i -25 är det inte lika roligt, då handskarna snabbt beläggs med ett sorts ispansar i handflatorna som omöjliggör all smidig, snabb hantering av såväl isskruvar som chokladkakor. 

Vi började högst upp i dammfårorna med en 25 m repellering ner i fåran. Vi upptäckte då ganska snart att vi denna helg inte skulle vara själva på plats. Stockholms klätterklubb hade just denna helg planerat in sin årliga isklätterexkursion just här. Så Det visade sig att de var 27 (!) klättrare från den kungliga huvudstaden som intagit vandrarhemmet (därav att vi fick bo på campingen istället). 

Oscar filar till spetsarna på sina Nomics.

Efter något mindre fall var det dags att ta sig an "Stupröret" WI5 med sina 25-30 m vertikal till nästan överhängande is. Isen var hård och kall. Yxorna och järnen frasade motsträvigt in i ispelaren. Kallt. Pump. Roligt.

Stupröret (pelaren t.v) i praktform!

Dagen fortsatte med en rad olika isfall i WI3-4 registret. En hel del ledande för min del och en del bekantande med vertikal is för Oscars del. Det var ju trots allt hans första helg i isklättringens tecken. 

Efter en något sen (men snabb) lunch bestämde vi oss för att klättra Trängslets enda multipitch, Stora Isfallet. En WI2-3-tur på ca 60-65 m. Oscar stortrivdes med det faktum att turen är tvungen att göras i två stötar och vi bestämde oss för att repetera den även under Söndagen. 

Lördagen avbröts strax innan mörkrets inbrott och vi återvände till stugan för att bereda den lasagne jag tagit med mig hemifrån. Till den bjöds det vin, sallad och klätterfilm. Tidig tapto, märkta av nattens bristande sömn och bitande minusgrader somnade vi gott i stugvärmen.

Lasagne till hungriga klättrare.

Söndagen började lika tidigt som Lördagen men föregicks av städning av stuga samt stuvning av bilen. Vi var på plats runt 9 och gav oss direkt i kast med att repetera stora isfallet. Denna gång fick även Oscar passa på att sätta skruv och leda. 

Stora Isfallet WI2

 Vi såg till att köra lite olika fina fall i soligt väder med temperaturer kring -7. Helt perfekt dag. Mer kan man inte begära. 
Dagen avslutades kring isarna som kallas "Brudslöjan" något söderöver från dammen sett. Där träffade vi på två elever från KY-utbildningen i Älvdalen (den eftergymnasiala varianten av den jag själv gått). De var mycket nöjda med livet i Dalarna då de egentligen härstammade från Västerås resp. Göteborg. Jag bad dem hälsa mina gamla lärare så snart de träffade på dem!

Oscar går andreman på "Stora Isfallet" WI2

Därefter packade vi hungriga och trötta in oss i bilen för avfärd hemåt. 

Sammanfattningsvis kan man tillräkna helgen som en bra helg. Mycket klättrat, bättre temperaturen än väntat och vi led inte speciellt av det faktum att det var över 30 personer på plats.

Trängslet är med sin relativa närhet och vackra omnejd en bra spot för isklätterhelger. Bra boende på Älvdalens camping, en trevlig by med alla förnödenheter som kan tänkas behövas. 

Top notch!

Oscar toppar ut Stora Isfallet.

Snart bär det av till Afrika.... 

//O

Årets mest nervösa dag

Det är speciellt med båtupptagningar. De många förberedelserna och nervositeten i själva lyftet, följt av en transport på en opålitligt hem-svetsad båtkärra. Usch, jag vänjer mig aldrig. 

"Elinor" från ca 14 meter över havsnivå. 

Som så ofta annars när det gäller min kära båt så fick jag idag hjälp av min gode far, som med sitt praktiska handlag och relativa rutin när det kommer handhavande av såväl båtar som tunga saker (kärror, grävmaskiner m.m) är fullständigt ovärderlig vid sådana här tillfällen. 
Även lillasyster Louise och mor Annica närvarade och hjälpte till  med fika, styrning av mast och stöttande hurra-rop. 

Allt har idag gått som på räls. Avmastningen som en dans (mycket enkelt tack vare "Elinors" genomgående mast). En stor eloge ska också tilldelas gubbarna som sköter kranen. Aldrig har jag varit med om så rutinerade kranförare. Själva lyftet kan inte ha tagit mer än högt räknat 1,5 min. Sann professionalism.

Transporten från kranen till skjulet kostade en hundring extra, men det var det värt!

Sedan visade det sig att masten var ca 20-25 centimeter för lång för skjulet... Förbannat. Men det fick lösa sig så att vi lade den lite på tvärsen, så även det löste sig till det bättre. 

Det visade sig väl när hon kommit in i skjulet att kärran var utrustad med stödben. Det visade sig vara MYCKET bekvämt då man ska jobba ombord på båten i vinter för att hela ekipaget gungar då mindre och känns på så sätt stabilt och bekvämt att jobba ifrån. 

"Elinor" i sitt vinteride. Under tak med skydd från vädrets makter. Ovärderligt. 

Nu återstår det bara en massa tid att jobba med henne. Motorn ska vinterkonserveras (båda två förresten). Sen ska hydraulsystemet gås igenom med allt vad det innebär. Propelleraxeln ska modifieras, inredning ska byggas om... 

Men det är det värt!

Säsongens sista segeltur

Säsongens sista segeltur är till ända. 

Målet med dagen var att transportera "Elinor" från låneplatsen i Bålsta till Enköping där hon ska vinterförvaras.
Då Juan backat ur pga brådskande studier så följde istället min Sara och min lillasyster Louise med på seglatsen.

Färden började med en blåsig och vågig Björkfjärden och avslutades i en lugn Enköpingså.

Färden bjöd på många goda skratt, spänning och regn. 

Väl värt att ta sig ut trots blåsigt och kallt väder!

Vi hamnade mitt i en regatta. Här en Omega 42 på kryss.

Lillasyster på rodret.

Varm köttsoppa och nybakade bullar med ost gjorde gott för en vindpinad bestättning.

Döm av min förvåning när vi kommer tuffande in i Enköpings hamn får se 3 st Mandarinänder stå där i vattenbrynet! Detta lilla flytande smycke var det länge sedan jag såg, då i Malmö. Det gjorde mig glad att se att det nu var 2 hanar i praktdräkt och 1 hona, vilket torde möjliggöra häckning i någon övergiven knipholk eller trädhåla. 

Elinor ligger förtöjd i Enköpings hamn.

Imorgon eftermiddag väntar då alltså upptagningen av min skuta. Det ska väl förhoppningsvis gå bra. Det enda jag egentligen är orolig för är att inte hinna få av mast m.m i tid. Håll tummarna!

//O

Tre älgar och en öring

I helgen packade Juan, Tim och undertecknad in oss i bilen för att åka till Värmland för att fiska öring. Fiske och i synnerhet flugfiske har länge varit för mig helt otänkbart. Sporten var enligt min mening alldeles för tid/tålamodskrävande och vare sig tid eller tålamod är något jag har i reserv. 

Det är något visst med att se en fluga i vattnet.

Men under en "bra-att-besöka-för-företaget-fest" förra året så var stod jag inför ett vägskäl, lägga korten face-down på bordet och skita i det eller höja genom att prova flugfiske. Det blev det senare. 
Ett Vision "Zulu"-set inhandlades tillsammans med en ask flugor, och nu är ytterligare en fiskehelg lagd till handlingarna, den här gången bar det av till Branäs i norra Värmland för att testa Harr- och Öringfisket.

Med oss på resan kom också Juans äldre bror från Göteborg, José med sönerna Jonathan och Rasmus. José hade ordnat med boende alldeles intill skidanläggningen i Branäs och vilket boende sen! Nybyggt, bastu, två badrum och rikligt med sängplatser i två plan. Värdigt kungligheter!

Det enda som inte spelade oss i handen var två saker, Öringen och vädret. Tämligen statiskt väder med 3-7 plusgrader och i princip konstant duggregn prövade tålamodet hos alla under 35. 

Efter en uppladdning under Fredagen bestående av 4,5 timmars bilfärd, ett glas vin, fiskesnack och vanligt snack kröp vi förväntansfullt till sängs i sköna sängar.

Efter en disciplinerad revelj bar det av till en tjärn (vars namn jag inte minns) för fiske i duggregn och ganska kraftig vind. Men gott kaffe, fin omgivning och hopp om storöring höll oss på tå. 

José visar hur man enligt skolboken presenterar en torrfluga. 

Under Söndagen besökte vi ett par andra sjöar och sent på eftermiddagen, efter ALLDELES för många kast och utan fångst (José var dock nära)fick då äntligen Juan upp en Öring. Runt kilot och väldigt mörk. Den rensades senare hemma i stugan och åtminstone Juan kunde vara riktigt nöjd med den dagen. 

Juan skjuter lina.

Helgens mål var att ha trevligt och få fina minnen, och det har jag definitivt packat ner i ryggsäcken som jag bär med mig. Erfarenheter jag dragit är att det aldrig kan packas ner för mycket lunch, skita i torrflugor om det regnar och att man inte ska tappa tålamodet när man fiskar. Ska man tappa det ska man se till att försöka minska den materiella förstörelsen till ett minimum. Det har nu kostat mig en rulle. 

Men så är det, erfarenheter får man oavsett man vill eller inte. 

Segling/upptagning i helgen som kommer!

//O

Hösten står i farstun...

Sommaren är sanneligen över, med förkylningar, regn, höststormar och mörker som följd.

Sommaren som varit kan väl knappast tillskrivas som den varmaste i historien, men den har sitt risiga väder till trots ändå bjudit på en del skoj.

Ta vecka 29 som exempel. Då bar det av till (främst) västkusten opch Orust för att klämma på den beryktade bohusgraniten. Dock valde vi (naturligtvis?) att sikta in oss på den överhängande, bultade klättringen. OM det finns sådan på Orust!

Till favoritklipporna kan nog alla enhäldigt rösta fram Sibräcka. En fin hög klippa som är ganska ny i boken och har därmed också en viss nyturspotential. Rekommenderas starkt!

Juan njuter av förmiddagssolen på toppen av Sibräcka-klippan.

Andra nämnvärda klippor vi besökte var ett par av de kring Juans hemstad Borås. Gamla och nya Seglora hade mycket och fin klättring att erbjuda. 

Millan säkrar sin Fredrik vid Gamla Seglora.

 I övrigt har jag köpt mig en ny båt. En Compis 28 från 1975. En fin båt med hyfsade seglingsegenskaper, rymlig nog för 4 personer. 
Hon heter Elinor och har fått en hel del tillsyn i sitt ganska långa liv. Det enda egentliga bekymret med henne är att hon drivs med hydraulik, vilket är en nackdel jämfört med rak axel. 

Sara och jag har dock fått några fina turer nu över sommaren där 
vi njutit av god mat, vin och att faktiskt kunna sitta rakt upp i salongen. 

Elinor - Compis 28 No 32

Kommande helg vankas det flugfiske i norra Värmland. Hoppas på ett lite kylslaget, höstfärgat men soligt Branäs med hungrig Harr i älven. Ska bli skönt! Rapport följer!

//Oscar